Jag hatar våran dammsugare.
Ja vet, hata är ett starkt ord men jag _hatar_ den verkligen.
Känner avsky och agg mot den där fruktansvärda maskinen som förpestar mitt liv.

Det är inte det att jag hatar att dammsuga, det är maskinen som får mig att koka.
Ända sen vi Mats köpte den har jag haft de här känslorna.

Den har väsnats, fastnat i golvet vilket för med sig ett sjuhelvetes oväsen.
Den fladdrar fram över golvet medan den för oväsen - som om den hånar mig.
Jag har fått sätta fast möbeltassar på undersidan för att den ska sluta fladdra.
Men dom lossnar och så fladdrar (läs för ett jävla oväsen) den snart igen.
Som ett irriterande småsyskon har den hånat, retat och jävlats med mig.
Bara för att den vet att jag blir galen.
Det är ju alltid roligare att retas med någon som bryr sig...
Och jag har svarat direkt och kastat onda blickar och skrikit fula ord åt den.
Jag har t.o.m sparkat den i ilska ibland.

Men i helgen hände något.
Medan jag drar djävulskapet fram och tillbaka över golvet märker jag att nåt är annorlunda.
Den beter sig inte som vanligt. Vad har hänt?!!
Efter närmare undersökning ser jag att den är trasig.
Själva munstycket har lossnat från slangen så den bara hänger och dinglar där framme.
Vilket medför att den inte suger alls typ, att dra den över mattan var omöjligt!! 

Jublande glad messar jag Mats och säger att the bitch is dead. Ge mig en nyyyyy!!!
Men som den tråkiga, praktiska och ekonomiska man som han är svarar han att han beställt ett nytt munstycke.
"Ett munstycke är mkt billigare än en ny dammsugare" var hans argument.
Ska jag behöva dras med "den där" ännu längre?
Åååååååååååååååå.
Jag hade lust att skrika: what about my sanity!!!!!

Kanske är det dags för ett ultimatum.
Monstret eller mig.
This house is not big enough for the bouth of us.