... nu är vår dotter här!!!

Nyfödd dotter och nybliven 3-barnsmor.

Har inte riktigt fattat än, hur allt gick till. Men här är hon iaf och vi är såååå glada förstås.

Allt började natten till torsdag.
Vaknade vid 02 och hade ont i magen, men eftersom jag aldrig satt igång mig själv förut så visste jag inte om det var s.k. förvärkar, lr riktiga värkar.
Låg där i sängen andades mig igenom en timme innan jag lessnade och gick upp.
Då hade värkarna kommit med 7-8 minuter emellan i över 1 timme.
Tänkte att OM det nu är på gång så kan ju iaf Mats få sova lite till.

Gick ner i soffan, surfade in på värktimer.se och började klocka.
Efter bara ett litet tag så kom dom tätare, 4-5 minuter mellan nu.
Skrev ett inlägg på Mars-sidan och bestämde mig för att gå å duscha.

Fick flera värkar i duschen och bestämde mig för att väcka Mats o höra vad han tyckte.
Han blev lite chockad när jag väckte honom o sa att jag trodde jag hade värkar, men han kom snabbt på fötterna.

Ringde till förlossningen och hörde vad dom tyckte.
BM tyckte jag skulle prova 2 panodil, en varm dusch och avvakta.
Men eftersom jag var så osäker så sa jag att jag gärna åkte in på en koll (bor ju 5 min från BB) och sen åkte hem igen om det inte var på gång.
Jag har ju aldrig varit med om det här tidigare så jag har inget att relatera till.
Hon sa att vi självklart var välkomna om jag ville det.

Ringde farmor, som kom hit med tårar i ögonen (tror hon tyckte det var helt klart på tiden hon blev väckt av vårt samtal), och sen åkte vi in.
Nu kommer värkarna ofta tycker jag. I bilen, på väg ur bilen, på väg till dörren, precis innanför dörren, i rullstolen på väg upp. Men än så fattar jag ingenting...

BM som tar emot oss visar in oss i ett undersökningsrum. Precis när vi kommer in får jag en värk och ytandas...
Hon säger på en gång "Vi kommer inte behöva det här rummet, jag tycker vi går direkt till ett förlossningsrum istället".

Sagt och gjort, det gör vi. Jag är fortfarande inställd på att vi ska åka hem snart. :)

05,09 är vi inskrivna och CTG:n är igång (usch, jäkla CTG). Jag får värk hela tiden och tyst tackar jag min Profylax-lärare Lotta för allt hon lärt mig. Utan min andning vet jag inte vad jag hade gjort.

BM tycker att värkarna kommer tätt, nästan utan pauser. Kanske är det dags att kolla hur öppen jag är...

"Oj, här var det buktande hinnor", är det första jag hör.
"Och du är öppen..... (nu hinner jag tänka, "snälla säg 4 cm iaf, inte 2!!") ...8-9 cm!!"
Jag tappar hakan, boktavligt talat. Men jag får snabbt en värk så jag koncentrerar mig på den istället.
Medan jag får värken känner BM fortfarande på mig och hon säger "nä, nu är du öppen 10 cm Jennie!!"
Hon säger efteråt att det var så häftigt att känna hur jag öppnar mig under värken.

Så nu är jag öppen 10 cm och jag inser att vi blir nog inte hemskickade igen. Här ska födas barn. Hjälp!!
Bör man inte ha krystvärkar innan man föder ut dom tänker jag.
Men jag hinner knappt ens tänka klart tanken innan jag känner krystnings-kraften komma rullande och tar över min
kropp.

Första krystvärken får jag order om att inte krysta, vilket är lättare sagt än gjort.
(Här går även vattet med en smäll. Jag pressar ut "nu gick vattnet" medan jag försöker att inte trycka på. Inser nu efteråt att det var ganska onödigt sagt, tror nämligen att det märktes ganska väl. *ler*)
Andra värken får jag ta i, äntligen. Känner hur huvudet åker ner med en stöt nästan.
Tredje värken kommer och återigen tar jag i. Det är jobbigt nu och jag reser mig upp mer och mer ju längre värken går.
Tillslut känner jag hur hon skjuts ut, som ur en kanon och jag hinner t.o.m. SE när hon kommer ut och landar en bit bort. Det både såg ut och kändes som hon flög ut. Helt sjukt.

Och nu är det över. Vår andra dotter är född. Klockan är 05,37 och vi hann vara på förlossningen i 28 minuter!!
Tur jag inte gjorde som BM i telefonen sa utan åkte in på en gång.

En otroligt snabb, men underbar förlossning. Och en stor seger för mig. Jag kunde sätta igång mig själv!!!
Vem trodde det? Inte jag iaf.
Var sååååå inställd på att gå minst en vecka till över tiden och bli igångsatt precis som sist gång.
Men det slapp jag. Gud så skönt.

Den här gången gick jag "bara" 12 dagar över tiden. Förlossningen tog 3,5 timmar från första värken och ska jag vara ärlig så var det inte ens direkt jobbigt innan jag kom in på förlossningsrummet. Då blev värkarna intensiva och jag vill jobba för allt vad jag var värd. Men innan gick det hur bra som helst att bara andas och koncentrera mig.
Fantastiskt vad kroppen klarar av ändå!!!

Hon fick amma och jag fick vila lite innan hon vägdes. Och det blev oxå en liten chock.
4385 g och 52 cm blev domen. Den tyngsta men även kortaste av alla mina barn. En knubbis, underbart!!

Nu ligger hon i vaggan och sover, strax intill mig. Hon är ganska lik Malva, vi ser det mer och mer ju äldre hon blir.
Malva är sååå stolt storasyster och hjälper pappa vid varje blöjbyte, hämtar filtar och pussar henne.
Härligt att se dom tillsammans.
Albin kom och hälsade på så fort vi kommit hem och även där fick hon godkänt. Nog hade han väl kanske helst önskat sig en lillebror men jag tror hon blev förlåten ganska snabbt. :)

O bilder kanske ni vill se oxå. :) Dom kommer här.
Tack för alla grattis ni skickat och för alla tummar som ni hållt där ute.

Just det ja. Ni kanske undrar vad hon ska heta...? Och hon heter Flora. :)



Återigen, tack för alla grattis och all er omtanke.
Nu ska jag äta nåt, man får passa på medan hon sover. :)