Ibland tänker man efter. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte haft barn? Jag minns ju knappt hur det var. Lr jag hade knappt nå liv innan...

Träffade Albins pappa när jag var 17, skulle precis fylla 18. Flyttade från mamma o pappa ihop med honom när jag var 19. 3 månader efter min 20-års dag föddes Albin. Jag har varit mamma hela mitt vuxna liv. Snart 7 år... 5 år och nio månader senare föddes mitt andra barn, en dotter. Två-barns mor vid 26 år ålder.

Malva är just nu lite sjuk. Lr hela familjen är småsjuk. Albin hade feber i veckan. Jag har känt mig risig några dagar, Mats är oxå lite hängig. O natten till lördag fick Malva feber. Känner när jag lyfter upp henne ur spjälsängen mitt i natten att hon är jätte jättevarm. Sjuka barn - hur gör man? Är inte erfaren vad gäller barn o sjukdomar.

Inatt var hon varm igen, ville inte ligga i spjälsängen. Hon fick ligga mellan oss. Hon la sig på kudden, drog en djuuup suck och somnade. Som om hon tänkte "Aaaa. Nuuu kan jag sova, mellan mamma o pappa är jag trygg." O mitt hjärta sprängs nästan av kärlek. Jag o Mats låg där mitt i natten, på var sin sida om vår dotter, VÅR dotter, o kunde inte slita blicken från henne. Hon ligger där, på sida, med ansiktet mot pappa, vänder o vrider på nappen i sömnen. Sträcker min hand över henne o lägger den på Mats arm. Han lägger sin hand ovanpå min, ser mig i ögonen o jag ser att han tänker samma sak som jag. Kärleken är så tydligen att den måste synas i luften.

Ibland är man så trött, less o slutkörd så man vet inte vars man ska ta vägen. Dessa ungar som suger all must ur en. Man försöker hitta tålamod, man tar åtskilliga djupa andetag o räknar till 10 fler gånger under en dag än va man trodde var möjligt. Man tänker "idag ska bli en bra dag", men på nåt konstigt sätt går det snett.

Vissa dagar tittar jag på mina vänner som inte har barn o blir avundsjuk. Jag vill oxå kunna gå på toa utan att ha någon som står å drar mig i byxorna. Jag vill få läsa morgontidningen i fred utan 100 frågor om allt mellan himmel o jord. Bara det att få sova tills man vaknar låter oerhört lockande...

Men sen har man en sån där dag, lr kanske bara ett sånt där ögonblick som förändrar allt, o man undrar hur man ens kunde tänka tanken. Dagar då man är relativt pigg, barnen gör som jag säger kanske redan på andra tillsägelsen o huset ser faktiskt beboligt ut.

Inatt var en sån stund. När jag låg där i mörket o tänkte på Malva och på Albin så slog det mig!! Jag är deras mamma och det är till mig dom vänder sig när dom behöver hjälp, råd, tröst lr bara lite bus.

Min mamma har alltid varit den där mamman som man själv drömmer om att man kan bli. Hon har alltid varit hemma när vi åkt och kommit hem från skolan. Hon har lagat ordentlig husmanskost varje dag, bakat all bröd själv. (pås-sås, mamma scans köttbullar o skogeholms limpa visste jag knappt vad det var innan jag flyttade hemifrån). Hon har ett sätt som gör att alla barn tycker om henne, hon har alltid gjort saker tillsammans med oss. Om det varit plockat svamp, lagt pussel, läst sagor lr hoppat i dikeskanterna har inte spelat så stor roll.

Jag minns speciellt en gång när jag var liten o vi åkte spark i en stor backe hemma hos oss. Mamma stod där bak o tog bara mer o mer fart. Vi skrek av glädje och hade sååååå kul. I det ögonblicket kändes det som ingen hade en sån mamma som jag. O en sån mamma vill jag oxå vara åt mina barn.

Ibland är det nästan jobbigt att tänka på sina barn. Allt blir så stort, kärleken är så stor, förväntningarna är så stora, förhoppningarna, löftena o engagemanget... Skulle man tänka på det hela tiden skulle man nog gå under.

Jag försöker vara en mamma som Albin o Malva kan ha roligt med. Eftersom jag fick Albin när jag bara var 20 år så har vi alltid lekt väldigt mkt tillsammans. Jag har alltid varit yngsta mamman på dagis tex. Vi busar o leker även ute bland folk.

I veckan tex var vi på stan. Jag gick med Malva i Racen o Albin hoppade brevid mig. Så där hoppetossande som han alltid gör.
- Varför hoppar du alltid så där? frågade jag honom.
- Jag vet inte. För att det är mkt roligare än att gå, svarade han.
- Är det?
- Jo, mamma. Prova.

O det gjorde jag. O visst hade han rätt min son. Det ÄR mkt roligare att hoppa omkring här i livet än att gå. Så resten av dagen så hoppade vi fram. Mitt på Storgatan i Luleå, inne på Smedjan o Åhlens. Vart vi än "gick" så hoppade vi. Visst, folk tittade o undrade nog en del. Men när jag såg på Albin så såg jag det där. Det där som jag kände där i backen på sparken när jag såg min mamma, lr de gångerna när jag o mamma gått i meterdjup snö i dikena bara för att det är roligare än att gå uppe på vägen. Albin tittade på mig med tok-glädje i blicken. Han tyckte mamma var helrolig och hade skitkul ihop med mig. Så vem bryr sig om folk stirrade o säkert trodde vi var knäpp. Vi hade jättekul, jag o Albin. Malva hade säkert oxå kul som satt där i den studsande vagnen.

Om jag inte hade varit mamma hade jag aldrig vetat va GoGo´s var. Jag hade inte tillbringat hela augusti med att leta vinterkläder o vinterskor. Jag hade säkert sovit tills 11 på förmiddagarna. Jag hade irriterat mig på alla som var tvungen att gå med barnvagnen på stan en lördag, kunde dom inte shoppa ihop med pensionärerna på tisdagförmiddagar? Jag hade inte vetat att mandarinklyftor inte alls passar sig på en pizza, o hade inte sett alla dessa underbara tecknade filmer som finns. Undra vad jag hade gjort i detta nu om inte barnen fanns? Legat på soffan, bakis o haft tråkigt kanske...

Istället har jag en dotter som knallar omkring här hemma o pekar "dääär" överallt. Jag har leksaker högt o lågt. Sängen är full av nappar o vällingfläckar. Jag kan allt om barnmat, blöjsorter och föräldrartidningar. Visa mig ett barnplagg o jag kan säkert säga vars den är köpt nånstans. Jag plöjer vant fram med min vagn om lördagarna för att klämma på PoP´s vinteroverall i mitten av augusti o svär över att skoaffärerna inte fått in vinterskorna är. Hallå!! Det är ju snart september.

Vad ville jag med detta inlägg egentligen? Ingen aning. Bara skriva av mig antar jag. Livet med barn är skitjobbigt. Man är hela tiden behövt o har aldrig tid för sig själv. Sina egna behov kommer långt ner på listan, man sover som en kratta och kan aldrig ha fint  o städat hemma.
Men livet med barn är oxå alldeles alldeles underbart. Skulle inte vilja ha nånting ogjort. Ångrar ingenting. Allt som hänt hittills i mitt liv har lett mig fram till denna stund.

Nu är jag den lyckligaste i världen. Jag har en sambo som jag älskar överallt annat, två underbara barn som faktiskt är dom snällaste o goaste i världen. Ett fint hus, en fin bil... Vad mer kan man önska? Om jag skulle dö imorrn skulle jag dö lycklig, älskad o nöjd!!!